PRODUCENTANSVARET I BAKVÄNDALAND

I sin krönika hävdar Stig Ervik att lönsamhetsförbud för producentansvarsföretag hämmar innovation och tillgång till kapital för cirkulära lösningar. Debatten om kommersiell drift av producentansvarsföretag är viktig, men därifrån och ut sätter Ervik saken på huvudet.

I Norge valde branscherna att organisera producentansvarsföretagen som aktiebolag, ägda av branschföreningar. Norsirk är själv ägt av fyra icke-kommersiella organisationer. NHO är den största aktören i norskt producentansvar, genom sitt indirekta ägande i många producentansvarsföretag. I andra länder ser man också föreningar utan ekonomiskt syfte som gör detta jobb.

Fjärran från syftet

NON PROFIT HÄMMAR CIRKULÄR INNOVATION

DEBATTARTIKEL: Lönsamhetsförbudet (non for profit-företag) hindrar investeringar i cirkulära lösningar. Är det acceptabelt att kringgå detta förbud?

Syftet med producentansvarsordningen var att säkerställa att producenter och importörer skulle täcka kostnaderna för insamling och behandling av avfall genom sitt medlemskap i ett eller flera producentansvarsföretag. När Norsirk argumenterar med att ett krav på non-profit håller investerare borta och hindrar tillgång till grön kapital, är detta både fjärran från syftet bakom ordningen och fjärran från dagens verklighet. Ägarna av dagens norska producentansvarsföretag har inte skjutit in något riskkapital. Ägarna har inget kommersiellt syfte. Producentansvarsföretag hämtar kapital från medlemmarna, alltså producenter och importörer, genom den så kallade "miljöavgiften". Det sker i enlighet med mandatet från myndigheterna, och det medför att producentansvarsföretagen i praktiken inte kan gå i konkurs.

Reducerade medlemsavgifter

Att ägare som inte tar risk och inte skjuter in riskkapital ändå ska hämta ut vinst i form av utdelning, som verkligheten är efter ändringen i syftet i Norsirk, är en pervertering av producentansvarsordningen. Om producentansvarsföretagen driver effektivt och går med överskott borde detta komma medlemmarna till godo i form av reducerade medlemsavgifter, som det svenska förpackningsföretaget TMR gjorde förra året.

När det gäller frågan om producentansvarsföretag ska driva innovation och utveckling, borde det ställas till medlemmarna. Vad är de villiga att betala för? Medlemmarna borde vara medvetna om att det nu kostar 309 miljoner kronor om året bara att driva de norska producentansvarsföretagen, och det är innan insamlare och behandlare har fått en krona för att göra jobbet. Vi som driver insamling och behandling av avfall använder mycket kapital på forskning, innovation och utveckling. När värdena i avfallet inte täcker våra kostnader för att göra jobbet, kommer detta att ingå som ett element i det vi ska ha täckt genom producentansvaret. Istället går pengarna till administration av ordningen, och i Norsirks fall: utdelning till ägarna. Vet medlemmarna det?

Dysfunktionellt ansvar

Norsirk anklagar Stena för att ha bildat Proretur för att kunna skicka räkningen till "de som KLD har förbjudit överskott". Verkligheten är motsatt. Stena, liksom andra insamlare och behandlare, ska få betalt för det arbete vi utför via producentansvaret. Vi upplever idag en situation där producentansvarsbolag samlar in flera hundra miljoner kronor från medlemmarna, men vägrar betala oss för arbetet. Producentansvarsbolagen hänvisar till en märklig regel om att de själva kan definiera sin insamlingsskyldighet via en portal hos Miljödirektoratet där endast producentansvarsbolag har tillgång. Stena har bildat Proretur för att kunna registrera vår behandlade volym som en del av den totala behandlade volymen i Norge, så att Norsirk och alla andra måste betala ut sin rättmätiga del i enlighet med medlemsvolym. Vi gjorde detta för att säkerställa att systemet faktiskt fungerar.

Stena håller med Norsirk om att producentansvaret är dysfunktionellt idag, men därifrån och ut är Erviks beskrivning som bakvändland.